Naturvård

Naturvårdsbeslut kan vara komplicerade när många olika intressen och värden ska vägas in. Ett av hjälpmedlen för naturvårdsbedömningar är Rödlistan som ges ut av Artdatabanken vart femte år.

Rödlistan är en sammanställning av de arter som bedöms riskera utdöende i Sverige. Arternas utdöenderisk klassas i fyra kategorier, från nära hotad, till sårbar, till hotad och kritiskt hotad.

Det vimlar av amatörexperter på olika djur- och växtgrupper i Sverige. Rödlistan baseras i stora drag på de ideella insatser som duktiga volontärer gör när de på sin fritid inventerar olika arter och lokaler i Sverige. Om man vill engagera sig i rapportering av arter kan man bli fauna- eller floraväktare, eller rapportera in artobservationer till Artportalen.

Artportalen är ett rapportsystem för växter, djur och svampar. Det är skapat av Artdatabanken och Naturvårdsverket.

Rapportera fynd av arter. Länk till annan webbplats.

Om man inte vill rapportera in arter kan portalen istället användas till att söka bland inrapporteringarna för att se var olika arter har observerats.

Se vad som är rapporterat idag. Länk till annan webbplats.

Invasiva främmande arter

Arter som av människan flyttats till en plats utanför deras normala utbredningsområde kallas för främmande arter. Främmande arter klassas som invasiva om de har hämmande effekt på inhemska arter. Invasiva främmande arter räknas som ett av de absolut största hoten mot biologisk mångfald. De kan också orsaka stora negativa effekter på jord- och skogsbruk samt människors och djurs hälsa.

Främmande arter är djur, växter eller svampar som tagit sig till Sverige med hjälp av människan. Några av dessa främmande arter trivs för bra i sin nya miljö. De kan öka kraftigt och på så sätt påverka den biologiska mångfalden. Sådana arter brukar kallas invasiva främmande arter eller invasiva arter. De kan skada arter och ekosystemet och ha negativa effekter på jord- och skogsbruk. Invasiva främmande arter kan även orsaka ekonomisk skada eller påverka hälsan hos djur och människor negativt.

Invasiva främmande arter i Sverige

Problemen med invasiva främmande arter i Sverige ökar i takt med att vi blir fler människor, och att vi reser mer. Vi har också en ökad världshandel där vi både medvetet och omedvetet flyttar arter mellan ekosystem. I Sveriges natur finns idag över 2 000 främmande arter och drygt 400 av dessa räknas som invasiva. Många av dessa, till exempel spansk skogssnigel, jätteloka, parkslide och vresros orsakar redan nu stora skador och kostnader i form av årlig bekämpning. På Naturvårdsverkets webbplats kan du läsa om vilka invasiva arter som är av särskild betydelse i Sverige:

Artfakta om invasiva främmande arter på Naturvårdsverkets webbplats Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Förbjudet att sprida invasiva främmande arter

De invasiva arter som är listade i EU-förordningen får inte importeras, säljas, odlas, födas upp, transporteras, användas, bytas, släppas ut och hållas levande.

Fastighetsägarens ansvar

Den som äger en fastighet har ett eget ansvar att vidta åtgärder om det finns EU-listade invasiva främmande arter vid den egna fastigheten. Landlevande ryggradsdjur och vattensköldpaddor är undantagna. Ansvaret gäller för alla som äger fastigheter, det vill säga

• privatpersoner
• kommunala och statliga fastighetsägare
• bolag som äger fastigheter.

Invasiva arter i Västerbotten

Följande arter från EU:s lista vet vi förekommer i Västerbotten:

• Mårdhund
• Bisam
  
• Signalkräfta
• Smal vattenpest
• Jättebalsamin
• Jätteloka
• Tromsöloka

Arter som vi rekommenderar att du hjälper till att hindra spridning av

• Blomsterlupin
• Sandlupin
• Parkslide
• Vresros
• Videkornell
• Spansk skogssnigel
• Mink

Exempel på två arter

Blomsterlupin

Blomsterlupinen är ungefär en meter hög, bildar snabbt stora bestånd och kommer ursprungligen från Nordamerika. Lupinen uppfattas som färgglad med sina blåa, rosa och vita blommor. Den är konkurrenskraftig och kväver ängsblommor där den växer, till exempel kattfot, blåklockor och prästkragar. Blomsterlupinen infördes som trädgårdsväxt till Sverige och har sedan dess spridit sig, speciellt till banvallar och vägkanter.

Om vi stoppar blomsterlupinens spridning kan våra ängsblommor få en chans att komma tillbaka. Det enklaste man kan göra är att inte plantera ut nya lupiner eller sprida deras frön, om man redan har lupiner kan man försöka bli av med dem på olika sätt. Man kan kapa dem nära roten, eller gräva upp hela plantan. Sedan bör lupinen brännas upp alternativt kastas i de brännbara soporna. Man ska inte lägga avklippta blomställningar eller uppgrävda plantor på komposten, då kan lupinens frö hamna där och spridas när komposten används.

Gör åtgärderna före blomningen, då hinner lupinerna inte bilda frön. Om du vill behålla dina lupiner kan du klippa av blomställningen i slutet av blomningen innan frön har formats, då hindrar du spridningen av dem. Ha i åtanke att lupinen är tålig och det kan ta flera år innan den är helt borta från platsen du åtgärdar.

Jättelokan

Jättelokan blir upp till tre meter hög och dess växtsaft kan ge utslag vid kontakt med huden, får man växtsaften i ögat kan det orsaka svåra ögonskador. Jättelokan förekommer naturligt i södra Ryssland, Georgien och västra Kaukasus men infördes till Sverige som trädgårdsväxt. Den är tålig och trivs i många olika miljöer, vilket har lett till att den spridits till stora delar av landet.

Effektiva sätt att hindra spridning och utrota bestånd är att kapa av blomställningen, hela stammen från roten eller gräva upp jättelokan. Får och kor betar den gärna, men då måste djuren beta tidigt på säsongen innan den växt sig för stor, och de största plantorna från tidigare säsonger måste rensas bort. Det finns även kemisk bekämpning att ta till mot jättelokan, men då ska en del kriterier uppfyllas innan bekämpningen får påbörjas.

Rapportera fynd av invasiva främmande arter

Kunskap om var arterna finns är grunden för arbetet med invasiva främmande arter. Det är därför mycket viktigt att fynd rapporteras in. Alla inrapporteringar hamnar till slut i Artportalen Länk till annan webbplats. Länk till annan webbplats..

Rapportera EU-listade arter, blomsterlupin, parkslide, sjögull och vresros

Rapportera EU-listade arter och arterna blomsterlupin, parkslide, sjögull och vresros som skapar stora problem i Sverige.

Rapportera invasiva arter på invasivaarter.nu Länk till annan webbplats. Länk till annan webbplats.

Rapportera landlevande ryggradsdjur

Rapportera landlevande invasiva främmande ryggradsdjur och vattensköldpaddor via Mårdhundsprojektet. Projektet ansvarar för åtgärder för dessa arter i hela Sverige. Rapportera till Mårdhundsprojektet på telefon 070‑339 93 26.

Rapportera vattenlevande arter

Rapportera arter som är vattenlevande via Rappen hos Havs- och vattenmyndigheten.

Rappen – rapportering av vattenorganismer på Havs- och vattenmyndighetens webbplats Länk till annan webbplats.

Kalkning

Kalkning av sjöar och vattendrag är en metod för att motverka skador på djur- och växtliv i försurade sjöar och vattendrag. I Västerbotten är det framförallt vattendrag i länets östra del som kalkas.

Försurning

Med försurning menas att pH-värdet permanent eller periodvis är lägre än vad det skulle vara utan mänsklig påverkan. Försurningsproblemet i Västerbottens län är i första hand en effekt av försurande svavelnedfall. Även nedfall av kväve samt skogsavverkning kan bidra till försurning. Trots att nedfallet minskat kvarstår försurningsproblem främst i länets östra delar, där nedfallet är störst. Generellt sett är vattendragen mer drabbade än sjöarna.

Sedan 1980 har utsläppen av försurande svavel minskat med 70 % i Europa och med 90 % i Sverige. Nedfallet av svavel har minskat i samma omfattning, vilket innäbär att pH har ökat i nederbörden.

Kalkning

Målet med kalkningen är att avgifta försurade vatten avseende pH och oorganiskt aluminium så att det naturliga djurlivet ges förutsättningar att existera i livskraftiga bestånd. Målet ska uppnås med minsta möjliga skada, med en så liten ekonomisk insats som möjligt.

Den kemiska effektuppföljning av kalkningen genomförs av miljö- och hälsoskydd genom provtagning. Målet är att det lägsta pH-värdet under året ska registreras. Därför tas det täta prov under vårflod och i samband med eventuella högflöden under sommar och höst. Totalt tas ca 300 bäckprover under året. Sjöprovtagningen omfattar 64 sjöar vintertid och 45 sjöar under vår/försommar. Sjöprovtagningen genomförs numera främst med helikopter och då på våren efter islossning.

Sjöar och våtmarker som kalkas i Bjurholm

• Armsjöbäcken
• Bjurvattsbäcken
• Blåbergsjöbäcken
• Forstjärnbäcken
• Gravabäcken
• Holmsjöbäcken
• Karlsbäcken
• Kälkvattsbäcken
• Mjösjöån
• Samt sjöarna Stor-Tällvattnet, Inner-Bjännsjön och sjöar i vattensystemet Övre Leduån.

Läs mer om kalkningen och resultaten på Länsstyrelsens hemsida.

Biologisk återställning

En del av kalkningsanslagen används till återställning av den fysiska vattenmiljön. Den vanligaste åtgärden är att ta bort vandringshindrande vägtrummor, men det kan också vara att riva dammar, lägga tillbaka sten på rensade sträckor, ta tillbaka bäckens ursprungliga fåra i rätade sträckor eller skapa lekbottnar. I Bjurholm har åtgärder utförts i ett flertal bäckar, bland annat Karlsbäcken, Strömbäcken, Röjdtjärnbäcken, Forstjärnbäcken, Blåbergsjöbäcken, Kälkvattsbäcken, Forstjärnbäcken, Gravabäcken.

Just nu pågår ett stort projekt att återtälla flottningsrensade sträckor i Hörnån och Armsjöbäcken.

Lokala naturvårdssatsningen

Syftet med den lokala naturvårdssatsningen är att skydda naturen och göra den tillgänglig för människor. Bidraget ska uppmuntra kommunernas långsiktiga engagemang i naturvårdsfrågor och där är lokal delaktighet en av drivkrafterna.
Många lokala aktörer t.ex. byaföreningar, natur- och friluftsorganisationer har varit delaktiga i naturvårdsprojekten.

Åtgärderna som pengarna går till ska bidra till att uppfylla de naturvårdsanknutna miljömålen.

Åtgärderna ska rymmas inom någon av följande kriterier:

1. Kunskapsuppbyggnad
2. Framtagande av underlag t.ex. kommunala naturvårds- och friluftsprogram
3. Områdesskydd, se särskild vägledning från Naturvårdsverket (länk till höger)
4. Vård och förvaltning av områden, naturtyper, arter inklusive åtgärder som främjar friluftsliv i natur- och kulturmiljö
5. Restaurering av områden, naturtyper och arter
6. Information, folkbildning och annan kunskapsspridning

Nyckelorden för satsningen är naturvårdsnytta, lokala initiativ och lokal drivkraft, friluftsliv, samverkan och partnerskap, folkhälsa, tätortsnära natur och tillgång till denna.

Har du förslag på ett lämpligt projekt kontakta miljö- och hälsoskydd så får du hjälp. Sista ansökningsdag är 1 december året före projektstart.

I Bjurholms kommun har följande Lokala naturvårdsprojekt genomförts:

• Kälkvattsängets natur- och fritidsområde (Avslutat 2009)
• Lillgoberg (Avslutat 2007)
• Restaurering av Balån och Balsjön (Startade 2004 men slutfördes inte)
• Förstudie Hållbara hästkrafter (Avslutat 2015)
• Vindskydd Stor-Armsjö (Avslutat 2016)
• Natur- och kulturstig Balån (Avslutat 2017)

Områdesskydd

Det finns olika former av områdesskydd för naturvärden. Strandskydd är ett generellt områdesskydd som gäller 100 meter från strandlinjen, in på land och ut i vattnet, och kan utökas till högst 300 meter. Andra områdesskydd gäller enbart beslutade områden som till exempel natura 2000, naturreservat samt djur- och växtskyddsområden.

Naturreservat

Naturreservat är ett naturområde som skyddas med lagstiftning. Det kan vara ett område som är betydelsefullt för biologisk mångfald, skyddsvärda arter, människans friluftsliv eller värdefulla naturmiljöer. Bildande av naturreservat är ett av flera sätt för att uppnå de av riksdagen fastställda miljökvalitetsmålen.

Omkring två procent av Västerbottens skogar nedanför fjällen är skyddade som naturreservat. Varje naturreservat är unikt och har egna föreskrifter för att bevara naturvärdena. I Bjurholms kommun finns 20 beslutade naturreservat. Läs mer om dem i länken till Länsstyrelsen här bredvid.

Natura 2000-områden

Natura 2000-områden utses enligt 7 kap. 28 § miljöbalken av regeringen med stöd av två EU-direktiv, fågeldirektivet samt art- och habitatdirektivet. Syftet med Natura 2000 är att bidra till bevarandet av den biologiska mångfalden.

Nationalparker

Ett mark- eller vattenområde som tillhör staten får efter riksdagens medgivande av regeringen förklaras som nationalpark enligt 7 kap. 2 § miljöbalken. Syftet med en nationalpark ska vara att bevara ett större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga tillstånd. Naturvårdsverket får efter samråd med länsstyrelsen, kommunen och Havs- och vattenmyndigheten meddela föreskrifter om vård och förvaltning samt om inskränkningar i rätten att använda mark eller vatten inom nationalparken.

Biotopskyddsområden

Det finns två olika former av biotopskyddsområde enligt 7 kap. 11 § miljöbalken. Den ena innebär ett generellt skydd för vissa biotoptyper och den andra att skydd för en särskild biotop beslutas i varje enskilt fall. Småvatten och stenmurar i jordbruksmark, åkerholmar och alléer är några av de små mark- och vattenområden som är viktiga att bevara för den biologiska mångfalden. De är därför skyddade som biotopskyddsområden i hela landet.

Naturminne

Ett naturminne enligt 7 kap. 10 § miljöbalken är ett särpräglat naturföremål, till exempel äldre träd, som behöver skyddas eller vårdas särskilt. Kommuner och länsstyrelser kan besluta om naturminne.

Strandskydd

Syftet med strandskyddet enligt 7 kap. 13 § miljöbalken är att långsiktigt trygga att medborgarna har tillgång till strandområden genom allemansrätten och bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen och inkluderar även undervattensmiljön. Länsstyrelsen får besluta om att utvidga strandskyddet till högst 300 meter om det behövs för att tillgodose strandskyddets syften. Strandskyddet är generellt och gäller vid alla kuster, sjöar och vattendrag oavsett storlek och oavsett om naturen är särskilt skyddsvärd. Det är inte tillåtet att exempelvis uppföra nya byggnader eller gräva inom strandskyddat område. Om det finns särskilda skäl och åtgärderna är förenliga med strandskyddets syften kan dispens lämnas från strandskyddet. I de flesta fall hanteras det av kommunen.

Djur- och växtskyddsområden

Om det behövs ett särskilt skydd för en djur- eller växtart inom ett visst område, får länsstyrelsen eller kommunen med stöd av miljöbalken 7 kap. 12 § besluta om så kallade djur- och växtskyddsområden.

Områden av riksintresse

Ett område av riksintresse har skydd mot påtagliga skador i natur- eller kulturmiljön. Graden av skydd är reglerat i miljöbalken.

Områden av riksintresse för naturvård, kulturmiljövård och friluftsliv ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada natur- eller kulturmiljön.

Vattenskyddsområde

Ett område som utnyttjas eller kan komma att utnyttjas för vattentäkt kan av länsstyrelse eller kommun inrättas som vattenskyddsområde.

Vattenverksamhet

Vatten är en viktig naturresurs och har ett stort värde ur miljösynpunkt men även för rekreation och friluftsliv. Hav, sjöar, vattendrag och våtmarker har även stor betydelse för den biologiska mångfalden.

Det finns många användningsområden för vårt vatten och det uppstår ofta konflikter mellan olika intressen. Verksamheter i ett vattenområde kan ha stor inverkan på naturmiljön. Därför är det viktigt att skydda och hushålla med vattentillgångarna för att få en långsiktig och säker vattenanvändning.

Arbeten och anläggningar i ett vattenområde utgör vattenverksamhet och kräver normalt tillstånd enligt miljöbalken. Med vattenverksamhet avses grävning, sprängning, rensning, fyllning och pålning i ett vattenområde samt uppförande, ändring, lagning och utrivning av anläggningar, liksom bortledande av både ytvatten och grundvatten och tillförsel av vatten för att öka grundvattenmängden samt andra åtgärder som syftar till att förändra vattnets djup eller läge. Med vattenverksamhet avses också åtgärder som utförs för att avvattna mark, sänka/tappa ur ett vattenområde eller för att skydda mot vatten, när syftet är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål, vilket då kallas markavvattning.

Några exempel på vattenverksamheter är bryggor, pirar, vägtrummor, broar, dammar, vattenreglering, muddring, nedläggning av kablar i ett vattenområde, anläggande av erosionsskydd, omgrävning av ett vattendrag och dikning.

Beroende på vattenverksamhetens omfattning kan åtgärden antingen anmälas till länsstyrelsen eller kräva tillstånd i Mark- och miljödomstolen. Länsstyrelsen är tillsynsmyndighet för både anmälnings- och tillståndspliktig vattenverksamhet.

Verksamheter och anläggningar i vattenområden kan även kräva andra tillstånd t.ex. strandskyddsdispens. Det är normalt kommunen som handlägger strandskyddsärenden men i de fall det sammanfaller med en anmälningspliktig vattenverksamhet är det Länsstyrelsen som prövar båda ärendena samtidigt.